Hamburgsund

Bygdens historia

Klicka på en av länkarna här under för att läsa om just det du vill. Istiden Stenåldern Bronsåldern Järnåldern Medeltiden 1658 1600-talets Hamburgsund och framåt Hornborgsslott - Slottet	Kollage av historiska bilder ur Hamburgsunds historia.
Istiden Bohusläns gnejs- och granithällar har många gånger täckts och formats av inlandsisar. Den sista inlandsisen drog sig undan för runt 12 500 år sedan. Det tog nästan 1 000 år innan landskapet var isfritt. Allt eftersom smältvattnet ökade höjdes havsytan och stod som högst ca 160 meter över dagens havsnivå, d v s så gott som hela Bohuslän låg under vatten. När isen drog sig tillbaka, började landet att långsamt höja sig. Smältvattnet ifrån isen innehöll mycket slam, som fälldes ur vattnet i kontakten med saltvattnet. Slammet bildade lerpartiklar som sedimenterades i havet och sjönk till botten i Bohusläns alla sprickdalar. När isen försvunnit började temperaturen stiga. Köldtåliga djur och växter började invandra och rota sig. Längre fram kunde även mer frostkänsliga arter rota sig för att stanna.	Bohusläns granit- och gnejshällar har fått sin släta och mjuka form av istiden.
Stenåldern De första spåren av Bohusläns befolkning är ca 10 000 år gamla. På den tiden stod vattenlinjen 75 meter högre än idag. De boplatser man har funnit ifrån äldre stenåldern ligger utmed dåtidens kustlinje, långt in i landet idag. Klimatet som rådde var kallt och torrt, i juni månad var temperaturen ca 10 grader plus. Vintrarna var långa och mörka med mycket snö och is. Försörjningen bestod av jakt, fiske och det man kunde samla. I det karga klimatet trivdes vide, dvärgbjörk och vissa örter. Djurlivet bestod av fjällräv, lämmel och björn m fl. I havet levde säl, val och olika fiskarter. Man tillverkade sina redskap mestadels i flinta, trä, ben och horn. Stenålders- människan i våra trakter levde i grupper om 10 - 15 personer. Grupperna var inte bofasta utan man levde kortare perioder på olika boplatser. Dessa man vandrade emellan, beroende av tillgången på mat och årstid. Dessa tillfälliga boplatser lämnade tyvärr inte många spår. Man har mest funnit verktyg av olika slag.
Bronsålder I övergången mellan sten- och bronsåldern runt 1 500 f kr, hade landskapet förändrats mycket jämfört med tidig stenålder. Bohuslän och Tanumsområdet täcktes utav tät lövskog med inslag av ek, alm , lind, hassel, björk och på bergsklackarna tall. Medeltemperaturen låg 2 - 3 grader högre än idag och luften var torrare. De tidigare kringströvande människorna har nu ökat i antal och blivit relativt bofasta. Bosättningarna låg utmed den dåvarande kustlinjen som stod 20 meter högre än nu. Bronsåldersmäniskorna hade lärt sig att odla korn, råg och vete. De tämjde även djur för boskapshållning. Jakt och fiske hade fortfarande stor del i hushållningen. I Rörvik strax söder om Hamburgsund på en boplats daterad ca 3 000 år f Kr finns fynd i form av pilspetsar gjutna av dalslandsskiffer. Detta tyder på att handelsvägar hade etablerats. Senare importerades koppar- och bronsföremål troligtvis ifrån centraleuropa. De många gravlämmningarna i form av hällkistor, dösen, gångrifter och högar som finns i trakten är de främsta informationskällorna om hur människor levt i olika tider. I våra dagar finner man fortfarande bronsåldersfolkens gåtfulla bildristningar på traktens släta hällar. De mest kända ristningarna finns vid Vitlycke som numera står med på Världsarvslistan.
Järnåldern På järnåldern skulle vi känna oss hemma, klimatet var liknade det vi har idag och kustlinjen hade nästan samma konturer som dagens. Klimatförändringen skedde under tidig järnålder. Den resulterade i ett svalare klimat än tidigare. Detta drev befolkningen att bli mera permanent bofasta. Djuren fick hållas i vinterstallar och förses med foder. Fiske och jakt var ett viktigt tillskott och man bedrev även pälshandel. Befolkningen började öka alltmer. Eftersom behovet av vinterfoder ökade flyttade man även längre in i landet. Till redskap började man nu att använda järn. I norden producerades smide och redskap av sjö- och myrmalm. Gravfynden som fortfarande är vår största kunskapskälla tyder på att handelsvägarna ner över kontinenten var öppna, man har bl a funnit Romerska mynt, bägare av glas mm. Kontakterna med dessa kulturer ledde till utvecklingen av vårt nordiska skriftspråk: runskriften vid 200-talets mitt. Järnåldersgravarna tar sig form i högar, stensättningar med bautastenar eller domarringar. Gravarna innehåller utrustning för livet efter detta, gåvorna var beroende av den dödes sociala ställning. I gravarna förekommer allt ifrån keramikkärl till smycken och ädla metaller.
Medeltiden Bohuslän som då kallades Viken tillhörde Norge. Inbördeskrigen rasade och Viken var inget undantag. Bygderna och folket blev utarmade av soldaternas räder och behov av mat och logi. Under 1 200-talets första hälft regerade Håkon Håkonsson. Hans män höll landet under kontroll och han hade folkets stöd, lugn och fred rådde. Den kristna katolska läran var nu helt introducerad och de tidigaste kyrkorna uppfördes av förmögna familjer på storgårdar och i centralbygder. Vidskepelse och namn ifrån hedniska tider levde dock kvar länge. På 1840-talet påträffades en solskiva dragen av en häst, en modell som var vanlig på bronsåldern, hos en klok gumma i Bullarbygden. Hon använde solskivan till signerier och sjukdomsbotande. Redan på vikingatiden hade export av lövskog tagit fart. Skogsskövlingen hade startat . . . Folkmängden steg och man befolkade även skogsbygderna. Svedjebruk var det vanliga men man drygade ut ekonomin med jakt och fiske. Gårdar vars namn slutat på -rödanses ha tillkommit vid denna tid. Många av denna tidens gårdar förblir ensamgårdar. I övrigt koncentrerades bebyggelsen till dalbottnarna innanför kusten. Arkeologiska fynd påvisar grundmurar till tillfälliga hyddor för övernattning vid dagens större fiskelägen.
1658 1658 övergår Bohuslän, Halland och Skåne från Danmark till Sverige i och med freden i Roskilde. Den nya provinsen kunde inte föresvenskas fort nog. Karl X Gustav såg till att all administration, militär utskrivning och predikan skedde på svenska. Inte långt efter freden bröt krig ut igen mot Danmark, samtidigt som man drog emot Norge för att erövra landet. Trupperna samlades i Bohuslän som redan tidigare var svårt härjat av krigståg. Under sommaren inträffade svår missväxt. Krigståget mot Norge misslyckades och strider kom att avlösa varandra fram till den sista slutstriden i Uddevalla. Bohuslän var svårt utarmat, Rutger Von Ascheberg besökte landskapet strax efter freden och skrev å folkets vägnar till statsmakterna. De medgav skattelättnader för folket i Bohuslän. När Bohuslän tillföll Sverige ville man försöka främja handeln över Göteborg, därför infördes handelsförbud med Norge. Men ingen ville bege sig till Marstrand eller Göteborg för handel. Nej gränshandeln florerade och gynnade Halden. 1670 fick Strömmen (Strömstad) stadsprivilegier för att motverka den förbjudna gränshandeln. Byarna blev fler och större men i skogsbygden förblev ensamgårdarna i majoritet. Landskapet började bli kalhugget p g a skeppsbyggen, städer, försvarsverk, tunnor, och trankokeri för sillen. 1684 fastslog man exportförbud av timmer. Tullstationerna utmed kusten växte till lokala handelsplatser. Hamburgsund omnämns som tullpostering redan 1585. Vid Roskildefreden var flera av våra dagars fiskelägen bebyggda med hus.1600-talet räknas som tiden då våra kustsamhällen uppkom. Orsaken tros vara sillperioden som inträffade i slutet av 1500-talet. Detta trots att möjligheter till konservering och frakt vid denna tid var ringa.
1600-talets Hamburgsund och framåt Vikingarna var de som på allvar drog igång fraktfarten och handeln med timmer. De nyttjade vattenvägarna mästerligt. På 1600-talet var Bohuslän krigshärjat och skattebördan var tung. Under den Svenska kronan förbjöds den tidigare fria fraktseglationen p g a att man ville främja handeln över den nya hamnstaden Göteborg och Marstrand. Hamburgsund nämndes som tullstation redan 1585 och blev en av de tullstationer som utvecklades till en lokal handelsplats. Om fraktfart då var en del av handeln är oklart. Bebyggelsen var inte stor, den som fanns var koncentrerad till Hammaren. 1685 fanns det hushåll i Hamburgsund beskattade för fiske och seglation. 100 år senare har bybyggelsen ökat något, den är samlad i klungor längst sundet. 1766 frigavs den inhemska seglationen med egna varor men det avgörande året är 1832 då släpps fraktseglationen helt fri, man kan segla med vad man vill vart man vill. Tidpunkten som sådan visade sig vara ypperlig: stenbrytningen var i sin gryning och kom att växa enormt i Bohuslän. I slutet av 1800-talet gynnades landskapet av ytterligare en sillperiod. Sillen konserverades nu och blev ansjovis som kunde fraktas långväga. I Tanumstrakten blomstrade många tegelbruk och varorna skeppades till Halland och Skåne. Många övergav den osäkra fiskenäringen för fraktfarten. De sökte sig i många fall till den ständigt växande segelflottan i Hamburgsund. Den absoluta storhetsperioden för fraktsamhället var vid sekelskiftet och några decennium in på 1900-talet. I Bohuslän kom Hamburgsund på god andra plats i storleksordning som seglarsamhälle efter Skärhamn. Granit seglades till Danmark, tegel till Göteborg, koks, kol och ved skeppades runt bland öarna. De fraktade även sillkonserver, is och salpeter. Hamburgsundsskutorna nådde hamnar i hela Skagerack, Kattegatt- och Östersjöområdet. När så råoljemotorn kom, utrustades man sin skuta med en sådan och de stod sig väl i konkurrensen. I och med andra världskriget blev dock de olika innanhaven mestadels ofarbara. Efterkrigstiden innebar nya båttyper och transportmedel, skutorna gick ur tiden som fraktfartyg. Islandsfisket blev istället den näring där man fick användning för skutorna ytterligare en tid.	Stenhuggarens verktyg. Kooperativa föreningens affär i stenhuggarsamhället Slottet söder om Hamburgsund. Taget ca 1957. Några av Hamburgsunds fraktfartyg fastfrusna i isen, mars 1958. Vy över Strandbacken Hamburgsund ca 1900.
Hornborgsslott - Slottet På en mäktig brant klippa vid östra stranden av Slottefjorden ligger mäktiga jordvallar öde sedan mer än 450 år tillbaka. Hornborgsslott är omnämt skriftligen så tidigt som 1138. Det betyder att slottet vida överträffar de övriga fästena i Viken i ålder: Akershus, Oslo, Fredriksten, Halden, Karlsten, Marstrand, Bohus, Kungälv, Älvsborg och Göteborg. Platsen var tingsplats för Ranrike (som Bohuslän i äldre tider kallades). Det antas att kung Rodulf den först kände skandinaven höll ting här redan på 500-talet. Platsens betydelse befästs ytterligare av att utnämnandet av Håkon Håkansson till Norges kung konfirmeras här. Hornborgsslott var även en militärt viktig plats i Ranrike, det rike som fanns innan både Sverige och Norge. Namnet Hamburg härleder antagligen ifrån det vikingatida eller ev ännu äldre ordet Hunbora. Hunboran var en träkloss på vikingaskeppen fästad i mastens topp, i den löpte hisslinan för seglet. Ortsnamnsforskare säger att Hornbora kan förekomma som beteckning på klumpliknande berg vid smala farleder. Hunö i Misterhults skärgård är ett exempel. I den beskrivningen är det lätt att passa in slottsklippan och den trånga farleden i Hamburgsund. Under medeltiden hade namnet blivit Hornboresund.